Fröken Wærn

När jag var liten klagade jag ofta på att jag hade tråkigt. När jag gjorde det hände en av två saker: antingen föreslog min mamma saker jag kunde göra (oftaste med följden att jag fnös jag åt dem för de var alla tråkiga och ospännande) eller så sa hon att det är bra att ha lite tråkigt ibland. Det här gjorde mig självklart ännu mer uttråkad och nästan provocerad, för jag kunde inte tänka mig ett tråkigare eller mindre tillfredställande svar  på min klagosång. Man måste ha lite tråkigt ibland, för annars vet man inte när man har kul, påstod hon.

I efterhand kan jag se den där tristessen som en drivkraft att ta sig därifrån. Jag inbillar mig att om jag hade vuxit upp i Stockholm hade jag inte känt ett så trängande behov av att röra på mig. På gymnasiet i Värnamo gick, utöver Värnamobor, även de från Rydaholm och Bredaryd. De som inte bodde i Värnamo var alltid de första att skaffa körkort. De hade en anledning att göra det, något som föddes under de tröttsamma bussturerna till och från skolan, i att alltid behöva få skjuts till kompisar och vara begränsade av avståndet, som inte var mer än tre fyra mil men lika gärna kunde varit fyrtio. Tristessen skapade en framåtrörelse, precis som den gjorde för mig och de flesta av mina vänner när vi flydde vår barndoms stad för London, Stockholm och Australien. Vi sökte något med en puls, ett ställe där det myllrade. Något som skulle bekämpa vår paniska tonårstristess. Harrys räckte liksom inte. Kanske dämpade det småstadspaniken de första gångerna vi gick dit, när vi var arton och allt var nytt, men det höll inte länge. Det blev tröttsamt att se samma ansikten helg ut och helg in, höra samma tjejer gråta inifrån en toalett, se samma medelålders män närma sig på dansgolvet.

                                            
                                        

Leda är att vänta på ett sms som aldrig kommer.
Man lägger mobilen någonstans där man inte ser den, bara för att sedan cirkulera runt den och liksom råka se den. Man får ingenting gjort. Man kontrollerar att inget sms kommit medan man var på toaletten eller spolade vatten eller kanske andades så högt att man inte hörde det efterlängtade pipet.

Inget.

Man går kanske ut en runda, och tar inte mobilen med sig.  A watched pot never boils, tänker man. Man går till Konsum och allt man kan tänka på är att inte tänka på mobilen så man glömmer bort att köpa mjölk som man skulle, och kommer istället hem med sex Delicatobollar. Man äter en på vägen, och tänker att det är inte så konstigt att man inte får några sms. Vem vill smsa någon som äter Delicatobollar direkt ur förpackningen, någon som uppenbarligen inte har någon som helst självdisciplin. Man kommer hem, man tar sin tid på sig med skor och jacka, och så råkar man gå förbi mobilen igen. Skärmen är mörk, så man trycker på den för att se om den kanske stängt av sig själv.

Inget.
 
Man går in på meddelanden för tänk så har det kommit nåt men man har liksom inte fått något meddelande OM att det kommit. Man kan ju inte lita på tekniken. Men nej, på meddelandefronten intet nytt. Man känner ilskan fräsa i kroppen. Delicatobollen smakar bara socker, och man mår illa. Sockerruset får en att stänga av mobilen, kanske kastar man den till och med i sängen. Man siktar noga så att den inte träffar väggen eller landar på golvet för man vill ju inte att den ska gå sönder. Man vill bara att den ska vara avstängd ett tag, så när han väl skickar det där smset kommer han undra varför man inte svarar.

Rätt åt honom.

 

Det var början på min essä om leda, skriven för författarskolan. Det finns sju A4 till, men det kändes lite mastigt för en liten undernärd blogg. Fortsättningen kanske följer.